fredag 12 september 2014

Ett år och en dag

Vad märkligt, men det har redan gått ett år sedan jag opererade mig. Kan nästan inte fatta att det har hänt ibland. 

Ett år och en dag närmare bestämt har det gått. Och jag mår bra. Jättebra! Året har självklart varit en jäkligt tuff resa på många sätt, fysiskt och psykiskt. Men jag tror att jag tagit mig igenom den och kommit ut som en starkare person. Och jag hoppas att min familj och mina vänner också också gjort det, för visst har de påverkats, mer eller mindre.  

Efter cellgift och strålning har jag gjort ett par PET-CT röntgen på mina lungor, ja hela min överkropp minus huvudet till och med. Och det har sett bra ut! Jag kan gå vidare, jag törs faktiskt tro att det gått bra! 

Jag äter mina Tamoxifen och jag har nästan inga biverkningar av dom. I minst fem år ska de skydda mig från återfall. Det känns tryggt! 

Det bästa av allt är att jag känner mig så himla tacksam, det är så mycket som är oviktigt och jag kan njuta av livet på en helt annan nivå. 

Ja, det kan faktiskt gå bra fast man får en släng av cancer. 

måndag 12 maj 2014

Jag kom liksom av mig...

...och anledningen till det är bara positiv. 

Jag har varken haft behov eller tid till att blogga. Jag har mått bra, bättre och bättre hela tiden, och fullt upp med att leva mitt "vanliga" liv. 

Efter några tunga veckor av strålning till en början, vände det tillslut. Jag började sakta men säkert bli piggare. Och ni må tro att det är befriande att inte ständigt känna den förlamande tröttheten. Att faktiskt orka göra saker utan att det sedan visat sig tagit knäcken på en. 

Den 25:e april fick jag min sista strålbehandling och lyckan jag kände efteråt var överraskande och total! Så himla skönt att vara fri! Efter 33 behandlingar med knallröd bränd och öm hud var äntligen klart. 

Sedan dess har jag börjat min hormonbehandling (1 tablett om dagen) och jag törs nästan inte skriva det men hittills märker jag inte av några nya biverkningar. Efter allt som varit vågar jag inte tro att det är sant, så jag ropar inte hej än. Jag är ju inte speciellt vidskeplig av mig, men jag har i det här fallet lite svårt att tro att jag skulle klara mig. Men jag hoppas såklart och det bådar gott! 

Jag har fått ven-porten bortopererad. Också det mycket befriande. Ingen mer cytostatika ska pumpas in i min kropp har jag tänkt ;-) Det har jag däremot bestämt mig för att våga tro på :-) 

En mammografiundersökning är utförd och allt såg bra ut där. 
En ny lungröntgen är också gjord. Den har jag inte fått svar på än. Tar väl några dagar till. Jag oroar mig inte så mycket, väldigt lite faktiskt, jag känner mig i trygga händer på något sätt. 

Min läkare Anna-Karin Wennstig och all personal runtomkring har verkligen varit fantastiska! Utan dom hade jag aldrig mått så här bra idag, ja jag mår bra! Jag hade några svajiga veckor mentalt under strålningen, men värre än så var inte. Jag menar tiden efter cytostatikan. Den var värst. Inge snack. 

Trots det fina läget vill jag inte stänga eller avsluta min kära blogg här och nu, den har varit en trygg vän och vem vet när jag behöver reflektera nästa gång? 

Alla ni som följt och stöttat mig, TACK! Jag kommer alltid vara tacksam för det. Alltid. 




söndag 6 april 2014

Balans

Lycka är att vakna utvilad. Alltså det känns som en evighet sedan. Men idag hände det. Jag fick sova till klockan 8 och jag var inte trött när jag vaknade, bara lite sömnig. Och det känns fantastiskt med tanke på att jag igår kväll hade ångest för de två "tunga" aktiviteterna jag idag har inplanerade: fika med kusin och familj samt åka på simskolan med Ludvig.

Det låter löjligt, men det är så det är. Jag försöker gång på gång förklara hur tröttheten påverkar mig och det är svårt att sätta ord på det. Jag fattar ju inte riktigt själv. Men igår kväll slog det mig. Oavsett vilken aktivitet jag ägnar mig åt så tar den kraft från mitt ork-konto. Även om det är något positivt.   Det är liksom en svår balans. Jättesvår faktiskt. Mitt mål är självklart att jag själv och de runtomkring mig ska må bra.

Att vara hemma och inte göra något gör mig snabbt låg, rastlös och uttråkad. Tankar om vad jag inte kan göra eller tankar om cancer snurrar. Att göra saker som innebär att "leva som vanligt" tar på orken och energin och gör tillslut att jag bara vill stänga in mig ensam i ett tyst rum och sova.

Som det har varit senaste veckan skulle jag  närsomhelst på dagen kunnat lägga mig och somna inom 10 minuter. Samtidigt har det varit en bra vecka med jobb, födelsedagsfirande, halvåtta hos mig-middag och kompishäng. Jag har haft det bra, roligt och känt att jag gjort något vettigt. Ett helt vanligt liv! Men det har lite för mycket. Trots att jag ansträngt mig för att ta det lugnt. Det som fått stryka på foten är min träning inklusive de dagliga promenaderna jag bör ta. För att bli piggare och få tillbaka fysiken. Och vissa stunder är det barnen som får ta smällen. En trött mamma utan tålamod och engagemang. Och det om något gör samvetet svart och hjärtat blödande.

Men, jag vet att jag gör mitt bästa för att få ihop det. Jag försöker verkligen hitta balansen. Det finns ingen annan än jag som kan göra det. Det är bara jag som kan bromsa eller öka. Det är bara jag som kan tacka ja eller nej. Jag påminner mig själv om att det är så här nu, det är bara gilla läget. Som sköterskan sa till mig: ju lugnare jag tar det nu desto kortare blir vägen till ett liv med normal ork.

Jag kanske försöker för mycket till och med?

 En bild från Gotland och en härlig resa med fina vänner. Snart är det sommar igen och jag kommer bara att bli piggare och piggare! 

tisdag 1 april 2014

Halvvägs

Och helt överväldigad att åter igen ha en så fin vän som alltid, alltid kommer ihåg. 

Tack ❤️

Det har börjat svida och klia ordentligt på strålningsområdena, är konstant rosa där nu, ilsket rött när jag duschat. Smörjer och smörjer. Som sagt. Halvvägs idag, 16 behandlingar kvar, sen får man räkna med ett par veckor innan huden har läkt. Men, det närmar sig. Absolut. 

Doftljus, choklad och en tårrörande dikt 💗

måndag 31 mars 2014

Ibland måste man bryta ihop litegrann...

...för att sedan komma igen. 



Vad enkelt det vore om man kunde må dåligt i lite lagom stora doser i taget. Småskvätta ur sig likt en hanhund istället för att låta hela Niagarafallen komma samtidigt. Vet i och för sig inte om det skulle vara bättre och alldeles oavsett så verkar inte jag funka så. 

Jag har jobbat i två veckor nu, det här blir den tredje. Första veckan ca 25% och förra tänkte jag att 50% blir nog bra. 

Det känns jättebra att vara tillbaka på jobbet och det finns massor att göra, sånt som jag dessutom gillar. Det ger mig massa positiv energi och jag kommer ur cancer-bubblan. Det var nog därför det  var så tungt att inse att trots det räcker inte orken. Jag har ingen överhuvudtaget på lager, det finns inget sparat. Så i onsdags fick jag kapitulera. En liten fråga men med mycket empati gjorde att det brast. "Hur är det med dig egentligen?"  Det var inge bra, jag ville sova där jag stod, jag hade haft huvudvärk i nästan två veckor och jag kände mig allmänt ledsen. 

Så jag bröt alltså ihop där på strålningssalen. Och när man väl vridit på kranen, ja då rinner det. 

Sköterskan förklarade åter igen att strålningen tar energi och när fått cytostatika innan är kroppen redan sliten. Det hon också sa som jag faktiskt bestämt mig för att ta fasta på är att om jag kör på för hårt nu kommer det att ta ännu längre tid innan jag är helt pigg. Pigg på riktigt. 

Också gjorde jag något som för mig var ganska stort. Jag åkte hem och vilade. Och tog en promenad. Och jag kände mig inte så jättemycket som en svikare. Tänkte på vad sköterskan sagt och tänkte på vad Rebecka en gång sagt till mig: "Om du inte får vara sjukskriven när du har cancer, när är det då okej?"



Efter onsdagens oväder kändes det ändå bättre på torsdagen, jag jobbade som jag planerat och även på fredagen. Börjar sakta men säkert acceptera att det här tar tid, jag är inte helt tillbaka än och det är ingen idé att kämpa emot. Jag ÄR trött och det går inte att bita ihop längre.  Idag är jag hemma och tar det lungt och promenerar. Det är det man kan göra för att så småningom bli helt pigg. Planerat nya löprundor har jag passat på att göra, sånt man inte har ro till annars. Men nu har jag sett nya stigar som jag ska utforska. Snart.  Lyssnar på ljudbok eller världens bästa spotify-lista som lever under ständig förändring. Senaste tillskottet är en underbar country-ballad som Jenny tipsat om. Love it! 





onsdag 19 mars 2014

Helt sjukt

Jag har precis tittat på säsongspremiären av Fyrans program "Helt sjukt". Kvällens tema var cancer. 


Äntligen ett program som tar upp "ämnet" utan att bara mala på med fruktansvärda och sorgliga livsöden. Sakligt och ärligt. Hopp och allvar. Historia och framtid. Och David Helenius leder programmet med en alldeles lagom dos humor. En bra ton. Tror att det funkar så bra eftersom han personligen verkar ha väldigt stor respekt för sjukdomen. I hans fall handlar det nog om alla sjukdomar, men cancer är nog det värsta, det största skräcken. 

Cancergalorna man kunnat se genom åren däremot tycker jag är hemska att titta på. Jag klarar inte av det. Bara gråter och mår dåligt. Man får säkert in viktiga pengar, men det faller inte mig i smaken. 

Mixen i kvällens program tar dock upp två läskiga mardrömmar: fel (ingen) diagnos och det värsta av allt, cancer hos ditt barn. Tårarna sprutar då. 

Det är hemskt, det är horribelt och vi måste göra allt för det inte ska hända, men på något sätt också acceptera att det kan hända. Det tror i alla fall jag. Jag upplever att allt är jobbigare innan man accepterat. När man slutat kriga emot, slutat vara förbannad, är det lite lättare. Läste om det här med acceptans i en bok som jag fick låna av en vän. Och jag köpte det helt. Det har hjälpt mig massor. Nu menar jag inte att acceptera är samma sak som att inte vara rädd. Men man blir lite lugnare och mår lite bättre.



Personligen har jag inte varit särskilt arg. Jag har inte hatat cancer och brukar inte skriva "Fuck cancer". Jag tycker absolut inte det är fel att göra det och jag tycker om armbanden (älskar konceptet att frivilliga pärlar ihop dem och att pengarna går till något bra + att jag tycker de är snygga). 

Däremot har jag varit och är ibland rädd eller frustrerad. 

Frustrerad över att jag inte kan göra det jag vill, inte orkar så mycket som jag vill. Måste acceptera det ;-) 

Rädd för att jag inte vet exakt hur det ska gå. 

Men för det mesta känns det bara bra. Utan biverkningarna skulle jag nog säga prima. 

tisdag 18 mars 2014

Jag har börjat jobba...

...väldigt lite, men dock börjat! 

4 timmar igår och 5 timmar idag. Kommer att jobba lite på torsdag och från nästa vecka hoppas jag att det känns bra att jobba lite varje dag. Typ 50 %. 

Det känns bra att vara tillbaka, har haft lite huvudvärk båda dagarna, men jag har åtminstone inte varit extra trött på kvällen. Som vanligt vilar det en ständig trötthet över mig, med inget utöver det. Och huvudvärken kan vara ett symptom på den lilla förkylning jag har. Man ska väl inte känna efter så himla mycket. 

Det är otroligt kul att träffa kollegorna. Herregud vad glad jag är att det finns "ett helt hus" som bryr sig om mig. Sedan ska väl erkännas att jag stundtals blir lite generad/blyg över uppmärksamheten. Men det är ju ändå positivt! 

Något som känns extra superbra med att börja jobba är att strålningen försvunnit ur fokus. En liten detalj på vägen till jobbet bara. Helt perfekt, det känns helt plötsligt inte lika segt. Så skönt, höll ju på att bli helt uttråkad förra veckan :-) 

Nu är det bara att hoppas att biverkningarna blir milda så kommer det bara att säga swish så är det den 25:e april!